Ni som hängt med här några år vet vilken fruktansvärd tandläkarfobi jag har. Och nålfobi. 2008 lossnade en bit av en fyllning i en tand. Min nemesis-tand.
Denna tand har de fixat och donat med många gånger. Det var så illa att tre olika tandläkare vid tre olika tillfällen försökte laga den men efter tre bedövningssprutor höll jag fortfarande på att gå sönder av smärta. Anledningen att tre olika tandläkare provade var att de var övertygade om att tandläkaren innan bara var dålig på att sätta bedövning, för inte kunde det väl vara så att de inte tog? Ett av besöken avslutades med att jag satt och hyperventilerade i en plastpåse (för så ska man tydligen göra).

Anyways, 2006 innan jag åkte till Kanada lyckades de fixa den med hjälp av lustgas och en massa bedövning. 2008 gick den alltså sönder igen.
Efter traumat var jag livrädd för att fixa tanden igen så jag gick till en klinik i Kanada där de pysslar med sedation-dentistry, man får alltså narkos. Det tyckte jag lätt ypperligt och tänkte att då kunde de ju fixa hela käften på mig när de ändå höll på.
Tills jag fick prisförslag, jag minns inte riktigt vad den uppgick till, men det var 40-50 000 kr kanske. Då lade jag det projektet på hyllan och har inte varit hos tandläkaren sedan dess. Man kan säga att jag tog på mig strutshuvudet och stoppade det djupt ner i sanden.

Eftersom fyllningen varit trasig i sisådär fyra år var det alltså på tiden att den ramlade ut tyckte den. Och det gjorde den på planet när jag tuggade på något. Jag fick lite småpanik, svalde en Alvedon i förebyggande syfte och grinade lite när jag tänkte på allt – kostnad, tid, smärta… Noëlle tröstade ”no gråta mamma”.

Eftersom tanden efter otaliga lagningsförsök mer eller mindre bara bestod av fyllning är typ halva tanden borta nu. Och jag måste alltså göra något åt saken. Jag har för mig att de sade något om att sätta på en krona (heter det så på svenska?) och det skulle såklart kräva ett besök och sen ett återbesök eller något. Det är ju lite svårt att få till när man ständigt förflyttar sig. Sen var det det där med pengar. Vi har precis pyntat ut med 30 000 på trucken, hur mycket kommer det här att gå på nu?
Det finns ett billigare alternativ och det är ett piller som de ger en som gör att man i princip är så lullig att allt går på ett kick och man inte minns mycket efteråt. Det låter inte alls lika attraktivt som att vara helt nedsövd men antagligen billigare. Det bör inte vara något problem med amningen vad jag har läst, men Milo ammar fortfarande så pass ofta att jag inte kan lämna honom med maken några längre stunder. Jag får väl pumpa.

Så jaa, jag mår sådär just nu. Tänkte ta oss ner till Florida iallafall för där kommer vi vara ett par veckor så då kanske jag hinner fixa något.

Annars då? Jo, vi kom fram till husvagnen idag – vi åkte en dag tidigare än planerat. När vi kom fram frågade jag om Noëlle var glad att vara hemma, varpå hon svarade ”Yes mamma, kööök” och började leka i sitt kök.

Maken noterade direkt att kylskåpet inte var på – det var slut på propangas. Vi hade 1,5 tank kvar och alla trodde att kylskåpet bara drog pyttelite när man har det inställt på elektricitet, men så var tydligen inte fallet. Det kan inte ha hänt för så länge sedan för det luktar bara lite rutten fisk, kanske ett par dagar på sin höjd. Vi fick alltså kasta all mat i frysen och allt sådant där dyrt som står i kylskåpsdörren – ketchup, senap, sylt, Ajvar, Pesto, osv. Oh well, kylskåpet och frysen fick sig en grundlig och välbehövligt rengöring.

Katterna har försökt föröka sig medan vi var borta men annars är de i gott skick om än väldigt kelsjuka

0

0