Jag, myself and moi

Mitt namn är Stephanie och jag är mamma till världens finaste barn, en dotter som här i bloggen kallas Lilla N och en son som heter Milo. Jag är sedan 2009 gift med ”maken”.

Jag är en trångsynt gottegris med en speciell förkärlek till datorer och kameror. Jag är en fullblodad egoist, fast  mot dem som står mig nära vänder jag gärna ut och in på mig själv. Jag är en rastlös själ med ständig längtan efter äventyr. Mitt hem är där min säng står.
Att spendera tid som familj är viktigare för mig än att ha den största plasma-TV:n. Jag försöker dra ner på materiella ting, men bryr mig inte vidare mycket om att vara grön.

Jag är amningsfascist och föder gärna barn hemma i vardagsrummet, utan smärtlindring.

Jag utövar attachment parenting, så kallat ”nära föräldraskap” på svenska; barnen sover i vår säng, har fått amma när de vill och blir burna så mycket de vill.

Jag är ägare av tre pass, svenskt, franskt och amerikanskt, samt har uppehållstillstånd i Kanada. Talar de tre språken flytande. Född i USA, uppvuxen i Sverige och spenderade somrarna och påskloven i Frankrike. Har bott större delen av mitt vuxna liv i Kanada.

Ta det jag skriver med en nypa salt, ibland är jag bara ute efter att provocera.

Maken
Maken hittade jag i World of Warcraft. Eller om han hittade mig. Han är den som som åker och tankar bilen i -25ºC för att jag ska slippa. Eller bär in alla kassarna i spöregn, för att jag ska slippa. Väldigt omtänksam. Han är som jag rätt nördig, och vi slänger oss ofta med matematiska termer och statistik.
Han är den som läser instruktionerna, medan jag bara kör. Han är den som kan söka information i dagar för att hitta den perfekta prylen, medan jag beställer första bästa. Han är noggrann.

I mångt och mycket är vi väldigt olika, men vi kompletterar varandra bra. Han är mitt ankare, han får mig att tänka både en och två gånger för att försäkra mig om att mina impulser är rätt.
Han älskar och avgudar Lilla N, som till hans stora förtret är väldigt mammig just nu. Det gör ont i mig när jag ser hur hon puttar bort honom när han bara vill pussa på henne eller hålla henne. Men hans dagar kommer nog.
Lille Milo stal snabbt sin pappas hjärta som nu stolt kan kalla sig tvåbarnsfar.

Lilla N
Lilla N föddes i mars 2010 i en pool i vårt vardagsrum. Här i Kanada får man, till skillnad från i Sverige, välja hur ens egen förlossning ska se ut. Vi märkte direkt att hon var annorlunda, fast på ett bra sätt.
Ett överlevarbarn.
Hon ville ha mer av allt, utom sömn. Vi höll henne hela dagarna, eftersom hon krävde närhet. Hon ammade frekvent och sov i vår säng om nätterna. På något annat sätt ville hon inte ha det.
Hon är i skrivande stund (januari 2012) nästan två år och utvecklas till en envis liten tjej med ett stort hjärta som gärna talar om hur hon vill att saker och ting ska vara. Hon är alldeles underbar, charmar allt och alla och lockar oss alltid till skratt med sina upptåg.

Milo
Milo kom till oss den första dagen på det nya året 2012. Han föddes i en pool i husvagnen i Florida och är därmed både amerikansk, kanadensisk och svensk medborgare.
Han är en väldigt nöjd och lugn liten bebis som avgudar sin storasyster som förövrigt är världens bästa.
Han är noga med hygienen och piper så fort det blir blött i blöjan, men annars är han för det mesta glad.
Att sova på mage (som man inte får) är det absolut bästa han vet och han får ofta somna på mage och sen vänder vi honom när han somnat. Han ammar väl och går fint upp i vikt.

Lucifron
Lucy är vår långhåriga flickkatt. Hon har varit med oss i fem år. Till utseendet katt, men med en hunds personlighet. Hon följer efter oss vart vi än går, jamar och ber om mat. Så fort jag tar fram elvispen tror hon att det vankas vispgrädde och lämnar inte min sida.
Fläskfilé och rökt skinka är stora favoriter.
Hon är inte längre så tålmodig med Lilla N utan håller sig helst undan henne. Lucy är överlycklig nu när Lilla N har börjat sova lite i egen säng eftersom Lucy då kan få ligga sked med matte då och då.
Hon brukade göra det på kvällarna, men när Lilla N föddes tog hon såklart över den platsen.

Mag
Maggie är vår långhåriga pojkkatt. Han har också varit med oss i fem år och är Lucys bror. Han är mer katt. Han tycker om att vara i fred och gömmer sig gärna när vi väntar besök.
Han är inte sådär jätteintresserad av människomat utan nöjer sig med torrfoder. Han har stort tålamod med Lilla N och hon får gärna klappa honom, bara det inte går för vilt och högljutt till.
På kvällen när vi lägger oss i sängen tar han ut sin kelstund.
Han står bredvid en och väntar på att man ska lägga sig på rygg, sen klättrar han upp och lägger sig på magen. Myspys.