Idag är maken och Lilla N ute på äventyr. Jag är hemma och jobbar (översätter) samt bakar piroger. Eller lagar man piroger? Skitsamma.
Maken ringde från svärföräldrarna för att berätta att de åkt till mallen och köpt ett par skor till Lilla N. Svärmor har tjatat om att vi ska köpa skor åt Lilla N i flera veckor, men det har inte blivit av.
Vi kan säga såhär. Vi har inte riktigt samma smak jag och svärmor, så det är oftast bäst att jag är med.
Men nu har de alltså köpt skor åt Lilla N och maken meddelade att de hade kvitto ifall ”vi” inte tycker om dem. ”Men du tycker ju om dem eftersom du har köpt dem?” Han tyckte att de var fina, sade han.
Det blir till att leverera en vit lögn när de kommer hem.
Synd att jag är så jävla dålig på att ljuga.
De är rosa, grå och vita och blommiga. Det låter jättefint. Verkligen.
00
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
mysmasken
Måhända har ni olika smak, men det känns lite som att allt som dina svärföräldrar gör är och blir fel. Det verkar som om det bara är vad du tycker som är rätt och som räknas. Tycker din man om skorna och dina svärföräldrar ville ge dem i gåva borde det ses med tacksamhet, tycker jag.
Du har kanske inte världens lättaste svärföräldrar, men att döma av det du skriver (vilker förstås bara ger en del av sammanhangen) låter det som om du inte heller bjuder in dem i sondotterns liv.
Om ett år eller två kommer dotterns smak att visa sig… och den kommer säkert vara tusen gånger pråligare och mer bonnagrann än ett par rosa-grå-och-vit-blommiga skor =)
iHusvagn svarar: Jo, visst är det så. Att jag är måttligt irriterad på dem, alltså, och att allt de gör just nu är fel. Maken pratar så varmt om föräldrarkärleken. Hur gränslös den är. Villkorslös. De sårade honom något så otroligt när de lät meddela att vi inte fick bo där i några månader. Kärleken till en käresta, maka, flickvän är en helt annan än den mellan förälder och barn. Han har säkert fått sitt hjärta krossat förut, men då kan man lämna och gå vidare. Med sina föräldrar kan man inte det. Man kan förlåta, men aldrig glömma.
Det gjorde så ont i mig att se honom så sårad. Det gör det fortfarande.
Så nej, jag är inte så imponerad av dem. Eller deras gåvor. Det enda de har att ge är pengar, men inte kärlek till sin son (eller sondotter), då känner jag inte att jag behöver vara tacksam.
Vi får väl se bild på dem sen?
Ska fixa bild på dem. De kanske äääär jättefina, det bara låter inte så fint.
Jag har också en knepig svärmor men minst sagt billig smak, mycket av det vi får av henne passar inte in hos oss alls. Det är t o m svårsålt på loppis och Tradera. :-/
Ihusvagn svarar: Hahaha, ”svårsålt på loppis och Tradera”
Haha, det här blir intressant.
// A.
iHusvagn svarar: Men jäklar vad läckert! Tråkigt att den gick sönder 
…som för övrigt fick en 45 cm stor keramisk TUPP(!!) i födelsedagspresent av svärmor ett år. Säkert oerhört svårsåld på Tradera (försökte inte ens) så det var ju tur att den gick sönder i flytten.
Allt som är fint här hemma har vi fått av min svärmor… Jag är tacksam över att hon har så god smak!
Jag förstår att Greg blev sårad av det som hände. Kanske är det helt enkelt så att man inte alltid tar rätt beslut, inte ens som förälder. Jag har själv övertygelsen att man mår bäst av att förlåta andra. Det är inte alltid lätt, men jag har sett vad det gör med en människa att bara fokusera på ”att jag ska minsann aldrig förlåta, han/hon ska minsann få”. Bitterhet gör en svart i själen. Jag upplever det här på väldigt nära håll och det som gör mig mest ledsen är att den här föräldern i fråga nu för över sitt hat och sina förfördelade känslor på sina barn, låter dem växa upp i ett hat till några nära släktingar för något som grundades i oförstånd och omognad.
iHusvagn svarar: Det finns inget värre än föräldrar som står sig själv närmast. De fortsätter att såra. Maken har något hopp om att Lilla N ska betyda lika mycket för dem som för honom, vilket aldrig kommer ske. Han blir besviken när han åker dit med Lilla N och farfar bara sitter framför TV:n. Han blir besviken när de bokat två resor och kommer vara borta hälften av vår sista månad här. Osv, osv, osv. Men vi fortsätter att åka dit, för Lilla N:s skull. För att hon ska få ha en farmor och farfar. Jag ler och är trevlig, men jag behöver någonstans att ventilera, så det får bli här på bloggen. Självklart blir det vinklat då, eftersom jag inte känner för att skriva positiva saker om dem här.