Jag sitter här med tårar i ögonen. 2009 omhändertog svenska staten en pojke för att hans föräldrar hade hemskolat honom. Av vad jag förstår satt de på planet till Indien (mamman är indiska, pappan är svensk) och de skulle flytta dit permanent. Då stormar polisen planet och tar pojken! Flyger honom till ett jourhem i Visby och sedan fick föräldrarna träffa honom en timme var femte vecka.

Äsch, jag orkar inte. Jag blir helt förstörd. Hur kan de tro att barnet har det bättre i fosterhem än hos en mamma som valde att stanna hemma med honom och sedan hemskola honom? Mamman är dessutom välutbildad, så några sådana argument kan man inte heller komma med.

Det har börjat spridas på mina amerikanska vänners Facebooksida, och jag har själv skickat ett mejl till högsta domstolen.

Jag kan förstå att det för svenskar som bor i Sverige och är så vana vid hjärntvättningsappareten kanske inte anses konstigt att staten knycker ett barn som blivit hemskolat. Barnet som vid 5-års ålder var på en 7-årings nivå, men efter traumat att ha blivit bestulen sina föräldrar klassats som psykotisk, att vara på en 3-årings nivå, etc. Kul att han mår bra i sin nya omgivning. *förtvivlad*

Gud så jag hoppas att Annie och Christer Johansson får tillbaka sin Domenic. Jag kan inte ens tänka mig hur de mår.

Här finns mer om hela idiotin:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2012/11/26/Fallet-Dominic-uppe-i-hovratten/

Och här kan man skicka mejl/brev till högsta domstolen:

http://hslda.org/hs/international/Sweden/201304160.asp

0

0

  

Min mamma kommenterade att Milo ser ut som min kusin när han var liten, och det fick mig att leta igenom gamla bilder och då ramlade jag över några tidningsurklipp.
En ganska vanlig fråga som många bloggare (jag inkluderad) ställer sig själva är det här med offentliga bilder. Tänk om de hamnar i orätta händer, osv.

När jag var liten var jag med i ”Vi föräldrar” ett par gånger, som tonåring var jag med i Bergslagsposten (nyhetstidningen i Bergslagen på den tiden) och som 20-åring var jag med i Kalla Fakta.
Jag älskar att se tillbaka på allt det här. Tidningarna finns fortfarande hos mamma i Löa, men jag har scannat in bilderna.

När jag lägger upp bilder på barnen och oss själva brukar jag lägga upp sådana bilder som jag hade varit okej med att ha i en tidning. För en blogg är ju i princip en tidning man publicerar själv, om ni så vill.
Jag är inte så orolig för att folk ska ladda ner mina bilder. Det är inte direkt så att jag sitter och grämer mig över vem som kan ha klippt ut bilderna på mig och mamma när jag var liten? Nej, jag är bara glad att de där tidningarna finns.

Annars kan man ju lika gärna gå och gräma sig så fort man såg någon med kamera. ”Kom jag med på ett hörn?”,  ”Var kommer de bilderna hamna?”

Så länge det inte är naket är det ganska lugnt. Jag lägger inte ut nakenbilder på barnen och när de når en sådan ålder att det blir tal om sådant ska jag verkligen gör allt i min makt för att förklara varför de inte bör skicka sådana bilder på sig själva till andra, eller låta sig filmas, etc. I dessa elektronikens dagar har jag hört så många skräckhistorier om ”barn” (tonåringar) som gjort det och som aldrig blivit kvitt det.

Jag älskar att blogga och under en tid när jag hade internet och egentid älskade jag att läsa andras bloggar. Just nu älskar jag framförallt att läsa min egen, haha. Nej, men att kunna gå tillbaka, minnas, läsa, skratta, gråta en skvätt. Det är värt det. Ibland känns det motigt, ibland vill jag låsa bloggen men jag vet att utan er skulle jag inte blogga. Jag skulle inte finna motivationen till att blogga för endast mig själv. Det är en skatt. Jag tror att barnen kommer att uppskatta att ha allt det här. Det hade jag gjort.

Så tack fina ni som fortsätter att kommentera trots att jag sällan hinner kommentera tillbaka. Ni vet vilka ni är ♥
Det kommer en tid när mina barn är större och inte kräver eller vill ha min tid lika mycket, men just nu behöver de mig.
På det spåret ska ni få en dikt som jag hittade hemma hos en vän i USA när jag var 16-17 år. Den gick rakt in i hjärtat på mig och några år senare lyckades jag spåra upp den.

Se vart det här ledde. Jag har aldrig en aning om när jag börjar ett inlägg var jag kommer att hamna =)

My hands were busy

My Hands were busy through the day;
I didn’t have much time to play
The little games you asked me to.
I didn’t have much time for you.

I’d Wash your clothes, I’d sew and cook,
But when you’d bring your picture book
And ask me please to share your fun
I’d say: ”A little later, son.”

I’d tuck you in all safe at night
and hear your prayers, turn out the lights,
Then tip toe softly to the door…
I wish I’d stayed a minute more.

For life is short, the years rush past…
A little boy grows up so fast.
No longer is he at your side
His precious secrets to confide.

The picture books are put away,
There are no longer games to play,
No good-night kiss,
No prayers to hear…
That all belongs to yesteryear

My hands, once busy, now are still,
The days are long and hard to fill,
I wish I could go back and do
The little things you asked me to.

~Alice E. Chase – 1975

+3

0

  

Ingrid Carlqvist höll ett mycket uppskattat tal till International Civil Liberties Alliance Europaparlamentet i Bryssel, den 9 juli 2012.

Hur kunde jag missa det? Det hon säger är så opolitiskt korrekt som det bara går. Sådant som alla pratar om hemma i vardagsrumssoffan men ingen någon skulle våga tycka utåt. Hon har så rätt angående svensk media att det är skrämmande.

Såhär bötjade Ingrids tal i Bryssel:

”Mina damer och herrar. Mitt namn är Ingrid Carlqvist och jag föddes i Sverige 1960, på den tiden när socialdemokraterna skulle regera i evigheters evighet och vårt land var det finaste, säkraste och mest progressiva i världen.

Nu bor jag i Absurdistan – ett land som har den högsta siffran av rapporterade våldtäkter i världen, hundratals så kallade ”utanförskapsområden” där människor lever utanför det svenska samhället, och med tidningar som döljer alla dessa hemska fakta för folket.

Jag känner mig precis som Dorothy Gale i Trollkarlen från Oz – en tornado kom och blåste mig många mil hemifrån och dumpade mig i ett land som jag inte känner igen.

”Toto, jag har en känsla av att  vi inte är i Sverige längre.”

Precis som Dorothy söker jag efter mitt hem, men på min väg träffar jag bara lejon utan mod, fågelskrämmor utan hjärnor och plåtmän utan hjärtan.

När jag växte upp var socialdemokraten Tage Erlander vår premiärminister. År 1965 sa han i riksdagen, apropå våldsamma rasupplopp i Amerika:

”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i frågan om rasen utan också i många andra avseenden. ”

Nu bor jag i ett land som inte är homogent i något avseende. Olof Palme – som kom efter honom – beslutade att det homogena var dåligt och öppnade våra gränser för människor från hela världen. Och från höger till vänster berättade politikerna för oss att det inte fanns någon svenskt kultur, inga svenska traditioner värda att nämna, och att vi svenskar borde vara tacksamma över att så många människor med riktig kultur och riktiga traditioner ville komma till oss.

Mona Sahlin, en senare ledare för socialdemokraterna, sa i en intervju 2002 med tidningen Euroturk, på frågan om vad den svenska kulturen är:

”Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker. ”

Hon sade också: ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige. Den gamla Sverige kommer inte tillbaka.”

…

”Vad menade Tage Erlander när han sa att den svenska befolkningen var homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden? Jag tror han menade saker som normer, värderingar, kultur och traditioner. En känsla av gemenskap. Att alla vi i Gamla Sverige hade en liknande syn på vad ett gott samhälle är och hur vi löser konflikter. Han visste vad den svenska kulturen handlade om, i motsats till Mona Sahlin.”

Läs hela talet här. Antagligen har ni alla hört talas om det här, fast nej, media i Sverige rapporterar bara sådant de gillar. Sådant som passar deras ideologier.

+9

-9

  

Jag brukar inte kommentera nyheter, men jag måste kommentera det här, jag måste sprida det här.
Det är så sorgligt och jag står här mållös.
Här är en artikel på engelska om 15-åriga Amanda Todd och filmen hon gjorde på YouTube.

En flicka som i 7:an flashade sina bröst i en webcam och har blivit förföljd och trakasserad och nu till slut lyckats ta sitt liv.
Jag sitter här med gråten i halsen. Det enda jag kan tänka är ”tänk om det vore min dotter”.

Samhället blir hårdare och hårdare för varje år som går. Vem har inte gjort saker i sin ungdom som inte skulle tålas att fotograferas eller filmas? Ungdomarna nu kan inte göra någonting utan att hånas på YouTube och Facebook. Hemmet är inte längre en fristad, mobbningen följer med hem i telefonen och på internet.

Hur gör ni som har tonåringar? Jag bävar verkligen för barnens tonårstid, och det är många år kvar som vem vet hur illa det kommer att vara då…

Direktlänk till YouTube-filmen

0

0

  

Mycket konstigt att det inte gick att kommentera, jag gör ett nytt inlägg!

Min mamma skrev en roman om avundsjuka och bortskämdhet i kommentarsfältet, men jag måste ta med det för att kunna spinna vidare och till sist ta del av era åsikter.

Mamma skrev: Köpet av bilen till Noëlle och Milo väcker några frågor hos mig själv som mamma, eftersom jag köpte några mycket dyrbara leksaker åt dig och storasyster Kajsa  som barn (nio och tio år) bl.a. en fyrhjuling 1992 för över tjugotusen kronor (mycket pengar på den tiden när företeelsen var ny  ) och en ny moppe till storasyster Stina (för runt sextusen) när hon fyllde femton år.

Bortskämd är väl en utomståendes bedömning eller avundsjuka!

Kan ett barn som inte känner sig bortskämd vara bortskämt?

Vad är egentligen bortskämd? Är det ett barn som känner bottenlös kärlek oavsett om det gäller materiella ting eller kärlek?

Kan ett barn vara bortskämt av kärlek?

Var går gränsen för bortskämdhet? Är det kompisens mammas eller pappas avundsjuka som projiceras? Eller är det kompisens egna känsla av avundsjuka för att någon annan har mer?

Har ordet bortskämd fått projicera en avundsjuka från föräldrar som inte förmår möta sina barns behov?

Är det okej att ge sina barn vad man vill om man har råd med det och anser att det inte skadar barnet?

Ni, du och dina bonus-systrar älskade era nya motorfordon, men dväljdes aldrig över dem. Ni var lyckliga! Dock kom det fram med tiden att det fanns avundsjuka.

Men … ni var ju aldrig bortskämda … ni var ju bara oerhört älskade! Det var ju jag som älskade er och ville ge.  

Ni betedde er aldrig så att kompisar hade anledning att bli avundsjuka, ändå blev de det. Det konstiga är att de inte blev avundsjuka när de såg era ”leksaker”, de blev bara glada när de fick prova dem och leka med dem på egen hand. Ni delade mer än gärna med er och var glada. Det var först när de berättat för sina föräldrar som avundsjukan kom.

Så vad är egentligen att vara bortskämd … ett ord avundsamma föräldrar använder på andra barn som får saker de inte själva är beredda att ge sina barn? Inte för att de inte har råd, utan för att de egentligen kunde har råd om de ville  men där de väljer att prioriterar sig och sina egna behov framför sina egna barn?

Ingen blogg utan bilder – jag vid 9, 12 och 14 års ålder.

Min åsikt:
Ja ni… Bortskämd är man i min mening när man inte kan ta sig för någonting eller arbeta för någonting för att man alltid fått allting serverat. Man skaffar inte jobb, för mamma och pappa ger pengar, man sparar inte ihop till något, för mamma och pappa kan ge. Man har inga drömmar kvar för man har gjort eller fått allt. Det är bortskämd för mig.

Ja – vi hade en fyrhjuling, men det var ju inte för att vi hade gått och tjatat om det. Den inhandlades utan vår vetskap. Hade vi däremot gått och tjatat om en fyrhjuling och sedan fått den, då hade vi varit bortskämda i mina ögon. Jag har alltid tjänat mina egna pengar, jag sparade ihop till min cykel och till TV på rummet genom att sälja jultidningar. Jag sommarjobbade åt kommunen på Lindesbergs Lasarett för 30  kr i timmen(!) för att få ihop dryga 4000 kr, och nej, jag är inte så pass gammal att 30 kr var acceptabelt i timlön.

Eller som när små bärbara mobiltelefoner kom och jag och Kajsa skulle få en i julklapp. Mamma hade valt ut en Motorola som hon tyckte verkade bra men vi ville hellre ha en Nokia som kostade ett par hundralappar mer och erbjöd oss att betala mellanskillnaden. Vi fick ingen telefon den julen eftersom vi var otacksamma och betedde oss på ett bortskämt sätt. Det var en läxa jag minns än idag.
En förälder som är närvarande och ger barnen prylar att använda tillsammans tycker inte jag är fel. En förälder som renar sitt dåliga samvete genom att överösa barnen med materiella ting när det barnet helst av allt vill ha är deras tid och kärlek är en helt annat sak.

När jag var liten fick jag kanske ett spel om året till mitt Nintendo och kompisarna var likadana. Man spelade sönder spelen, Super Mario 1, 2 och 3, herregud, jag kan ta mig igenom hela spelet med bindel, så mycket spelade vi dem. Och Zelda, vi kunde alla hemliga vägar för vi nötte samma spel jämt.
Småbrorsorna de har klarat ut sina 700-kronorsspel på två dagar och sen köps det ett nytt. Det känns bortskämt för mig.

Om Noëlle ba’: ”Mamma, jag vill ha en ny målarbok.”
Ja ba’: ”Så fan heller (fast utan svordomar), när du har målat färdigt den du har ordentligt kan vi snacka.”
Lite så.

Men ja, antagligen ligger det i betraktarens ögon och är sammankopplat med avundsjuka.  Maken är uppvuxen med pool hemma och det skulle nog många tycka var bortskämt, för honom var det bara så enkelt att han hade en pool i trädgården.
Jag spenderade mina somrar i lyxhålan St Tropez när jag var liten, åt på snordyra restauranger och åkte ut med lyxjakter vilket många nog skulle tycka är bortskämt, för mig var det ingenting jag hade bett om, det bara var så.

Det blev mycket text här, men jag vill gärna höra er åsikt.
Vad är bortskämt? Minns ni några jämngamla barn som var bortskämda när ni växte upp? Varför ansåg ni dem bortskämda?

+1

0

  

Någon undrade hur det gick med vår budget. Inte alls.
I två veckor kämpade vi med budgeten, sen kom det massa ”det här är utanför budgeten”-utgifter (typ renovering) så det sket sig, haha.
Jag tror att 2000 dollar är rimligt om vi inte har mer än så, men om vi vill äta ute lite och springa på roligheter gör vi nog hellre av med 3000 dollar.

Angående bilen så undrade någon på annat håll hur mycket den kostade: ”typ 10 000 kr eller?”
Nej, den kostade 2 500 kr. Nu var det uträtt.
Är barnen bortskämda? Kanske. Jag kan inte springa och köpa 100-300-kronorsleksaker hela tiden för vi har inte plats så de får hellre dyra kvalitetsleksaker som håller ett tag.

Jag har ju hört vad genomsnittsfamiljen i Sverige spenderar per barn till jul, och jag kan säga att jag inte kommer i närheten av de summorna, för vi har fullt i leksakslådorna

0

0

  

Idag när jag tog min veckorunda på dollaraffären för att köpa ägglossningsstickor (nej, jag har varken haft mens eller ägglossning sedan jag blev gravid med Milo, suck) hittade jag hemtest för marijuana. Det finns test för urinvägsinfektion och klimakteriet också, men strunt i det, det var drogtestet som var det intressant.
Jag hade ingen aning om att det var så enkelt och att de fanns till salu till allmänheten.

Nå, vad tycker ni om det? Är det frihetsberövande?
Jag tycker att det är bra och jag tror att säkert 75% av de ungdomar som idag röker på skulle avstå om de visste att mamma och pappa hade ett sånt här test i badrumsskåpet. Vad tror ni?

Är det något jag kommer att ha nolltolerans emot så är det droger. Greg undrade mest vad mitt ”straff” skulle bli, och ja du, då skickar jag ungarna att bo hos mormor i Sverige Nej, men skämt åsido så vet jag inte riktigt och det är inte det som är poängen. Att kunna testa sina barn vid stark misstanke, för det är ingen anklagelse man vill komma dragandes med bara sådär.

Nå, ut med språket, jag vill höra vad ni har att säga.

0

0

  

Jag skrev nyligen i ett inlägg hur mycket jag tjänade i september. Jag satt där och dividerade ganska länge innan jag postade. ”Ska jag verkligen skriva ut det?”, ”Kommer folk att bli irriterade och tycka att det är skryt?”, ”Tillför det något till historien?”
Och som ett brev på posten fick jag en pik på annat håll om att det var skryt. Jag blev inte sårad, arg eller ledsen för jag hade ju tänkt i samma banor själv. Det var bara en bekräftelse på att jag hade rätt. Istället började jag fundera på vad skryt är för någonting. Jag försökte klura ut vilket sorts skryt jag själv inte klarar av och varför jag reagerar på ett visst sätt. Och när börjar vi med att ogilla skryt? Och varför är det inte lika vanligt att folk blir upprörda över så kallat skryt här borta?

Frågorna är många och jag har klurat lite grann.

Här är det inte bara acceptabelt, man är stolt över vad man tjänar, man är stolt över vad man röstar, man är stolt över sitt land och sin religion. Och man får vara det.

Se på små barn, de avgudar äldre barn som kan mer och har mer än de själva, Noëlle kan stå med öppen mun och glo på något äldre barn som hänger och klänger i en lekställning. Hon är imponerad, fascinerad och säkert lite avundsjuk att inte hon kan. Men hon skulle aldrig känna ”fan vad den ungen skryter med vad den kan”.
Att man tycker att någon skryter bottnar ofta i avundsjuka. Istället för att säga att ”nu är jag avundsjuk” så säger vi att motparten ”skryter”. Missunnsamhet.

Måste man nödvändigtvis vara avundsjuk för att känna att någon skryter? Nej, det var ju det också. Jag har en släkting som allting kunde göra en höna en fjäder med ting och objekt. Alltså han hade ett suddgummi och nästa dag hade suddgummit på något konstigt sätt blivit en telefon som blivit en stor stereo och vidare till 500-tums-TV. Näe, fan, jag kan inte ens känna att jag tyckte att han skröt. Det var andra i familjen som tyckte det, åsikten är inte min.

Okej, börja om. Jag måste hitta något skryt som stör mig.
Det är svårt just nu. Jag känner mer ”wow, jag vill också kunna” när någon berättar att de tjänar 100 000 kr i månaden på poker eller springer maraton. Jag kan känna avundsjuka men jag känner sällan att jag blir irriterad över att någon skryter.

Okej, jag kommer ingen vart med det här. Kan ni reda ut det här åt mig? Ni som varit ute och farit, känns det inte som att prat om skryt är vanligare i Sverige? Lite Jante liksom?

0

0