Vi är som bekant hos svägerskan med familj och sväronen är här också.
Det började med att storkusinen (6, snart 7 år) var gullig med Noëlle, gav henne kramar och sådär. Lillkusinen (nyss 4 år) var inte alls lika snäll. Han vände henne ryggen om hon försökte kramas (vilket är okej om han inte vill, såklart), deklarerade högljutt att han inte ville sitta bredvid henne och flyttade plats i soffan när hon satte sig bredvid honom, etc.
N är för liten för att förstå. Tack och lov. Det skär såklart i mammahjärtat att hennes egna kusiner ska lära henne vad utfrysning och mobbing är, men okej, de är barn, hon är för liten, etc.
Maken däremot har högljutt klagat över pojkarnas beteende sinsemellan och med Noëlle till både sin syster och sina föräldrar och fick igår en ”tillsägelse” från sin far att systern minsann hör vad han håller på med.

Lillkusinen skyller de på att han är van att vara bebisen för att han är yngst.

Maken berättade nyss att han fortfarande är förbannad över vad storkusinen sade vid middagsbordet igårkväll och frågade vad han ska göra?
Storkusinen sade: ”Why is she so annoying everytime she talks?” Lilla N satt bara och pladdrade som vanligt, inte högt, inte skrikigt, ingenting.
Svägerskan tog ut storkusinen och pratade med honom.

Maken är så himla beskyddande, vilket jag inte vill ta ur honom heller, det är trots allt en ganska bra egenskap.

Så han undrar hur han ska hantera det? Är det normalt att en snart 7-åring säger sånt? När man är liten vet man såklart inte vad som sårar, eller vad som är rätt och fel, men när man är ett par månader från 7? Jag vet inte. Jag sade att han bara ska vara tyst och inte göra något, vi träffas inte sååå ofta.
Det finns inget känsligare än att anmärka på hur folk uppfostrar sina barn, och att klaga hos sin syster över hur hennes barn beter sig är att tala om för henne att hon har uppfostrat dem dåligt. Han frågade om han skulle säga tillbaka till storkusinen att han är jobbig när han öppnar munnen – såklart inte.

Det är väl såhär livet är och sånt här Lilla N måste lära sig, det gör bara så ont att det ska komma från de egna kusinerna.

…

Maken har nu bestämt sig att vi ska fira jul i Toronto – inte mig emot. Det är så struligt med julen. Det här året är det svägerskans tur att fira med sin familj, alltså oss och sväronen. Men de är för lata för att flyga till Toronto (de blev strandsatta i hela 6 timmar på en flygplats förra året när de flög till svågerns familj och täääänk om det händer igen), de kan inte åka bil för…uhm…just det, då missar de två dagar av semestern genom att sitta i bilen (8 timmars resa typ) och det tar henne en vecka att planera hur de ska få med allt som ska med och det är ju såååå jobbigt att flyga med en snart 5- och 7-åring.

Okej, vi kommer att vara på västkusten och har alternativet att flyga till Toronto för en stoooor släktjul (det är det året då alla kommer till Toronto) eller flyga till svägerskan och bara träffa dem och sväronen. Först sade vi att vi kommer att åka dit svägerskan och de bestämmer sig för att vara (helst Toronto såklart), men efter den här vistelsen känner vi båda två att N nog skulle ha mycket roligare med en stor släktjul med alla makens kusiner och deras barn som är mer i hennes ålder. Plus att vi då även kan träffa lite vänner som vi inte har sett på evigheter.
Vi väljer Toronto så får sväronen välja vad de vill göra, om de vill stanna där med oss eller åka ner till svägerskan, det spelar ingen roll. Roligast vore såklart om svägerskan också kom upp till Toronto, men vi tänker inte sitta och vänta på att de ska bestämma sig.

Så lite positivt också.
Igår åkte jag, svärmor och svägerskan och shoppade. Svärfar och maken var hemma med barnen. Milo var såklart med oss. När vi skulle åka berättade jag för Noëlle att vi skulle åka iväg och att hon skulle vara hemma med pappa och farfar. Jag väntade på den sedvanliga gråten men vill ändå vara ärlig. ”I love you, see you later”, sade jag glatt och vinkade. ”See you later, wove you”, svarade Noëlle, vinkade och gick in i huset med pappa. O_o
Woah! Vilken känsla. Det var såklart lite sorgligt men ändå skönt.

Svägerskan är hur gullig som helst med barnen och skämmer bort dem. Hon älskar att hålla i Milo (såklart! Vem gör inte det?) och är jättego’ med Noëlle. ”Chocolate” säger Noëlle till faster. ”Please.” Om inte faster hör efter 3-4 gånger puttar hon lite lätt på benet och säger ”Chocolate, pleeeeease!!!” Haha, totalt bortskämd av faster.

Vi hittade lite fina kläder, ska visa sen. Nu ska jag försöka laga lite mat. Tänkte göra någon slags fylld kycklingfilé.
Förresten så stod vågen på 199.2 lbs (90,5) i morse, WOOHOOO! Jag vann först till 10 pounds. YAY, heja mig!

Nu ska jag kämpa vidare.

Jag har till och med en plan för Sverige. Jag ska ge mig själv EN dag. Midsommarafton. Då ska jag äta godis.
Alltså, jag har ett helt sjukt förhållande till mat. Häromdagen kände jag att det var ju onödigt att följa med svägerskan med familj på fest, jag fick ju ändå inte äta något av alla goda snacks.
Samma med Sverige, jag ser alltid framemot att få moffa i mig godis.
Men vet ni? Tro det eller ej, när jag kommer hem från Sverige kommer jag inte tänka ”åh vilken härlig resa det var för jag åt så mycket godis”. Nej, utan mer ”vad härligt det var att göra ditten och datten och träffa ditten och datten” så det är ju bara onödigt att vräka i sig godis.
Men en dag. En dag.

Wish me luck!

0

0