Vi Àr som bekant hos svÀgerskan med familj och svÀronen Àr hÀr ocksÄ.
Det började med att storkusinen (6, snart 7 Är) var gullig med Noëlle, gav henne kramar och sÄdÀr. Lillkusinen (nyss 4 Är) var inte alls lika snÀll. Han vÀnde henne ryggen om hon försökte kramas (vilket Àr okej om han inte vill, sÄklart), deklarerade högljutt att han inte ville sitta bredvid henne och flyttade plats i soffan nÀr hon satte sig bredvid honom, etc.
N Àr för liten för att förstÄ. Tack och lov. Det skÀr sÄklart i mammahjÀrtat att hennes egna kusiner ska lÀra henne vad utfrysning och mobbing Àr, men okej, de Àr barn, hon Àr för liten, etc.
Maken dĂ€remot har högljutt klagat över pojkarnas beteende sinsemellan och med NoĂ«lle till bĂ„de sin syster och sina förĂ€ldrar och fick igĂ„r en ”tillsĂ€gelse” frĂ„n sin far att systern minsann hör vad han hĂ„ller pĂ„ med.
Lillkusinen skyller de pÄ att han Àr van att vara bebisen för att han Àr yngst.
Maken berÀttade nyss att han fortfarande Àr förbannad över vad storkusinen sade vid middagsbordet igÄrkvÀll och frÄgade vad han ska göra?
Storkusinen sade: ”Why is she so annoying everytime she talks?” Lilla N satt bara och pladdrade som vanligt, inte högt, inte skrikigt, ingenting.
SvÀgerskan tog ut storkusinen och pratade med honom.
Maken Àr sÄ himla beskyddande, vilket jag inte vill ta ur honom heller, det Àr trots allt en ganska bra egenskap.
SĂ„ han undrar hur han ska hantera det? Ăr det normalt att en snart 7-Ă„ring sĂ€ger sĂ„nt? NĂ€r man Ă€r liten vet man sĂ„klart inte vad som sĂ„rar, eller vad som Ă€r rĂ€tt och fel, men nĂ€r man Ă€r ett par mĂ„nader frĂ„n 7? Jag vet inte. Jag sade att han bara ska vara tyst och inte göra nĂ„got, vi trĂ€ffas inte sĂ„Ă„Ă„ ofta.
Det finns inget kĂ€nsligare Ă€n att anmĂ€rka pĂ„ hur folk uppfostrar sina barn, och att klaga hos sin syster över hur hennes barn beter sig Ă€r att tala om för henne att hon har uppfostrat dem dĂ„ligt. Han frĂ„gade om han skulle sĂ€ga tillbaka till storkusinen att han Ă€r jobbig nĂ€r han öppnar munnen – sĂ„klart inte.
Det Àr vÀl sÄhÀr livet Àr och sÄnt hÀr Lilla N mÄste lÀra sig, det gör bara sÄ ont att det ska komma frÄn de egna kusinerna.
…
Maken har nu bestĂ€mt sig att vi ska fira jul i Toronto – inte mig emot. Det Ă€r sĂ„ struligt med julen. Det hĂ€r Ă„ret Ă€r det svĂ€gerskans tur att fira med sin familj, alltsĂ„ oss och svĂ€ronen. Men de Ă€r för lata för att flyga till Toronto (de blev strandsatta i hela 6 timmar pĂ„ en flygplats förra Ă„ret nĂ€r de flög till svĂ„gerns familj och tÀÀÀÀnk om det hĂ€nder igen), de kan inte Ă„ka bil för…uhm…just det, dĂ„ missar de tvĂ„ dagar av semestern genom att sitta i bilen (8 timmars resa typ) och det tar henne en vecka att planera hur de ska fĂ„ med allt som ska med och det Ă€r ju sĂ„Ă„Ă„Ă„ jobbigt att flyga med en snart 5- och 7-Ă„ring.
Okej, vi kommer att vara pÄ vÀstkusten och har alternativet att flyga till Toronto för en stoooor slÀktjul (det Àr det Äret dÄ alla kommer till Toronto) eller flyga till svÀgerskan och bara trÀffa dem och svÀronen. Först sade vi att vi kommer att Äka dit svÀgerskan och de bestÀmmer sig för att vara (helst Toronto sÄklart), men efter den hÀr vistelsen kÀnner vi bÄda tvÄ att N nog skulle ha mycket roligare med en stor slÀktjul med alla makens kusiner och deras barn som Àr mer i hennes Älder. Plus att vi dÄ Àven kan trÀffa lite vÀnner som vi inte har sett pÄ evigheter.
Vi vÀljer Toronto sÄ fÄr svÀronen vÀlja vad de vill göra, om de vill stanna dÀr med oss eller Äka ner till svÀgerskan, det spelar ingen roll. Roligast vore sÄklart om svÀgerskan ocksÄ kom upp till Toronto, men vi tÀnker inte sitta och vÀnta pÄ att de ska bestÀmma sig.
SÄ lite positivt ocksÄ.
IgĂ„r Ă„kte jag, svĂ€rmor och svĂ€gerskan och shoppade. SvĂ€rfar och maken var hemma med barnen. Milo var sĂ„klart med oss. NĂ€r vi skulle Ă„ka berĂ€ttade jag för NoĂ«lle att vi skulle Ă„ka ivĂ€g och att hon skulle vara hemma med pappa och farfar. Jag vĂ€ntade pĂ„ den sedvanliga grĂ„ten men vill Ă€ndĂ„ vara Ă€rlig. ”I love you, see you later”, sade jag glatt och vinkade. ”See you later, wove you”, svarade NoĂ«lle, vinkade och gick in i huset med pappa. O_o
Woah! Vilken kÀnsla. Det var sÄklart lite sorgligt men ÀndÄ skönt.
SvĂ€gerskan Ă€r hur gullig som helst med barnen och skĂ€mmer bort dem. Hon Ă€lskar att hĂ„lla i Milo (sĂ„klart! Vem gör inte det?) och Ă€r jĂ€ttego’ med NoĂ«lle. ”Chocolate” sĂ€ger NoĂ«lle till faster. ”Please.” Om inte faster hör efter 3-4 gĂ„nger puttar hon lite lĂ€tt pĂ„ benet och sĂ€ger ”Chocolate, pleeeeease!!!” Haha, totalt bortskĂ€md av faster.
Vi hittade lite fina klÀder, ska visa sen. Nu ska jag försöka laga lite mat. TÀnkte göra nÄgon slags fylld kycklingfilé.
Förresten sÄ stod vÄgen pÄ 199.2 lbs (90,5) i morse, WOOHOOO! Jag vann först till 10 pounds. YAY, heja mig!
Nu ska jag kÀmpa vidare.
Jag har till och med en plan för Sverige. Jag ska ge mig sjÀlv EN dag. Midsommarafton. DÄ ska jag Àta godis.
AlltsÄ, jag har ett helt sjukt förhÄllande till mat. HÀromdagen kÀnde jag att det var ju onödigt att följa med svÀgerskan med familj pÄ fest, jag fick ju ÀndÄ inte Àta nÄgot av alla goda snacks.
Samma med Sverige, jag ser alltid framemot att fÄ moffa i mig godis.
Men vet ni? Tro det eller ej, nĂ€r jag kommer hem frĂ„n Sverige kommer jag inte tĂ€nka ”Ă„h vilken hĂ€rlig resa det var för jag Ă„t sĂ„ mycket godis”. Nej, utan mer ”vad hĂ€rligt det var att göra ditten och datten och trĂ€ffa ditten och datten” sĂ„ det Ă€r ju bara onödigt att vrĂ€ka i sig godis.
Men en dag. En dag.
Wish me luck!
TÀnk om man sjÀlv hade en sÄdan!
